Låt mig introducera Susanna kamikaze Bill

Alltså, vad pysslar människan med?
Kan hon överhuvudtaget laga mat undrar ni säkert vid det här laget. Med två elimineringar i rad bakom mig var det två frågor som även jag ställde till mig. Kom ihåg att vi inte hade hört något av vad juryn pratade om i restaurangen. Det enda jag hade med mig var att mina ordinarie rätter tydligen inte höll måttet och att jag inte var sämst i elimineringarna. Inte mycket att bygga självförtroende på. Aldrig hade en fortsatt plats känts längre bort som när Filip, Anna, Fredrik och Sandra klättrade uppför spiraltrappan.

Det var inte så mycket att tävla mot Linda och Ludde. Jag kände mig fortfarande förvirrad. Sedan Frida åkte ut kändes det helt meningslöst att försöka spekulera om vem nästa skulle bli. Nej, jag var så jäkla trött på att känna mig så dålig. Jag hade trott att jag var bra, att jag kunde laga mat och ville vara i toppen och så sladdade jag hela hela tiden längst bak. Jag ville också ha beröm, jag ville också höra att jag satte mina smaker. Det kändes litet som att det inte spelade någon roll vad jag gjorde så skulle den jävla svarta tröjan på. Fast om sanningen ska fram så kände jag på mig att det inte funkade den här gången. Jag hade en bild av en spännande ”tillagad” sushi på en bädd av fräsch men kryddstark spenat och friterade risbollar. Inte för att jag hade lagat det tidigare men i huvudet verkade det så bra. Och till äppelmusten passade de olika beståndsdelarna väldigt bra. Men någon riktig rätt var det inte och det såg inte speciellt gott ut, det kunde tom jag se.
Ni undrar kanske hur det är att vara i eliminering? Då är det skarpt läge, jäklar vad koncentrerad jag var. Mer än i den ordinarie tävlingen så Marcus hade rätt – jag behöver det där riktigt skarpa för att tagga till ordentligt. Och egentligen är det roligare att laga mat än att stå på läktaren. Och dessutom får man mer airtime(…). Att det skulle vara det sista jag gjorde i tävlingen tänkte jag överhuvudtaget inte på. Det är ju tyvärr den lilla tråkiga detaljen med det hela.

Leif Mannerström blev min stora räddning. Han bara flöt runt när han drog ihop sina havskräftor. Det såg så enkelt och bekvämt ut. Och så hade han roligt, det märktes. Och matlagning är ju roligt, så är det och han fick mig att känna det. Jag tänkte så fan inte ge mig den här gången heller. Dessutom har jag bra minne, så det var på det viset ingen utmaning att göra de där havskräftorna.
När jag var färdig hade jag Leifs såssmak i munnen: högre sälta än vad jag själv hade tyckt var riktigt gott, rejält med spritsmak och ordentlig pernod/fänkål. Men hur havskräftorna var tillagade hade jag ingen aning om för vi hade bara fyra var, så de kunde jag inte skära i och kolla.

 

När jag stod där framför juryn och Leif sade att havskräftorna (UTAN bajssträng, obs, obs) såg precis så glansiga och fina ut som de skulle så kände jag att om jag inte får gå ut härifrån så blir det storgråt rätt i TV-rutan. Det var en sådan anspänning som släppte, men ut hann jag. Och kramad blev jag av de andra. Och vidare gick jag. Men nu får det RÄCKA med elimineringar även för en med nerver av stål som behöver skarpt läge för att tända till. Några fler sådana blir det INTE för då får jag hjärtinfarkt. Så det så.

Susanna cool calm and collected. Don't think so...

Jaha, ännu ett avsnitt där jag är lugn (nåja), med positiv energi och har koll. Verkar det som. Jag kan berätta att det INTE var så inuti den här 46-åringen. Redan när jag såg mig själv i ögonen samma morgon som vi åkte till Virå kände jag en liten otäck klump av prestationsångest och panik. Hur jag än svalde så bet sig den lilla jäkeln kvar.

”I det röda laget: Ludvig, Frida, Sandra och Susanna”. Alla tre av mina toppkandidater och så jag är min första tanke. ”Om vi inte vinner lagtävlingen är det jag som åker ut, 100% säkert” var den andra. Och där växte klumpen och blev ännu större… Man brukar ju prata om vikten med positiva målbilder. En sån hade inte varit helt fel istället för att räkna ut sig redan från början som jag gjorde. Alla verkade så på hugget. Jag ville mest åka tillbaka till hotellet. Flyktbeteende har jag i och för sig ganska ofta, men det kändes inte bra, nej det gjorde det inte.

Det blev faktiskt litet bättre när allt drog igång.
Det var väldigt fräckt att se Niklas stycka hjorten och jag kunde ta ett litet internt snack med mig själv. "Samla ihop dig nu Susanna! Du gör ju det här för att det är roligt." Typ.

Svampen blev mitt bidrag till röda laget. Trattkantarell, gul kantarell, Karl-johan, grädde, konjak, messmör, rönnbärsgelé, salt och peppar. Kanhända litet lök eller vitlök också, jag minns inte riktigt. Den blev riktigt maffig och gifte sig jättefint med pytten, köttet och krispen. Det är ju så, bara tävlingen startar och jag kommer igång blir jag 100% fokuserad och känner hur uppfylld jag blir av matlagningen. Så blev det nu med. Men det räckte inte.

Det blå laget vinner och klumpen knackar på igen. Jag känner mig helt värdelös, tusen gånger sämre än alla mina lagkamrater. Ler på ytan och mot kameran, men inombords vet jag att det är kört. För första gången i tävlingen kändes allt riktigt tungt och svart. Vi är bara 8 kvar nu, det finns inget slack längre.
I bussen på väg hemåt letar jag fram ett foto på Rut och Ture och känner hur oerhört mycket min familj betyder för mig. Allt faktiskt och mitt hjärta fylls av kärlek, glädje och positiv energi.
En låga tänds. En låga av vilja. Jag har mer att ge, jag vill vara kvar. Jag har en chans till i elimineringstävlingen. Så jag kör på igen och den här gången är det kul. Jag blir jättenöjd med både den vita chokladkrämen och fondanten och känner att jag har gjort mitt bästa. Mer än så kan man inte göra oavsett hur det går. Jag går in i restaurangen med högt huvud. 

Men när Ludde är bäst och går vidare är jag så beredd på att juryn kommer att säga ett namn som börjar på S att jag knappt reagerar när jag hör Frida. Frida? Juryns favorit? Allas favorit? Jag trodde att juryn skulle ge henne en chans till. Jag är kvar, hon åkte ut. Vad betyder det? Vad är det här för tävling egentligen?

SMS till en nära efter programmets slut:
Vidare igen!! Men det var en pärs utan dess like. Mitt lag förlorade, så vi åkte på eliminering. Chokladdessert på tre sätt och det var jag mot tre av dem som känns som toppkandidater, och dessutom dessert som inte är min starka sida. Men min största utmaning är kanske att fatta att jag är bra. Varför är det så svårt? Stor kram

Ja, varför är det så svårt att fatta att jag är bra?





 

Bara att kötta på.

Jag ser litet förvånat på en snygg, litet kaxigt ödmjuk och samlad kvinna med grym energi som kastar sig över hamburgerutmaningen. Och som jag säljer in mig själv och min mat till juryn i restaurangen! Är det verkligen jag? Är man inte van så känns det väldigt konstigt att se sig själv på TV. Och helt overkligt att någon skulle vilja intervjua en eller skriva om en i tidningar, på nätforum och i sociala media (nåja, är man 46 år så undviker man de värsta kommentarerna på Flashback… rätt skönt för jag fattar inte hur folk är funtade som skriver en del av de kommentarer som står där). Det är svårt att se sig själv utifrån, jag är liksom för nära mig själv. Men där var jag, kött och blod och in action.

Jag gillar att ha koll och den sidan känns det som att produktionen har tagit fasta på. Jag tycker att jag ser det i många av mina klipp. Ska man göra en hamburgare från grunden inklusive baka brödet och mala köttet så måste man ha en plan i huvudet. Kom ihåg att du dessutom är i någon annans kök. Att bara litet lojt sträcka sig efter vitlöken, hasa sig upp på bänken för att komma åt cognacen och böja sig ner för att plocka fram den där kastrullen som man alltid har till sås går inte. Finns inte. För du måste lämna ditt ”kök” och in i skafferiet, springa bort till kastruller och pannor som varken ser ut eller fungerar inte ser ut som de gör hemma och komma ihåg vad du behöver. Och mitt i alltihopa kommer juryn och vill prata. Så att planen havererar är ofrånkomligt.
 

Det var med andra ord HYSTERISKT i köket under de 90 minuter som vi hade på oss. Jag var på minst två ställen samtidigt under hela tiden. När det var 30 minuter kvar kom jag på att jag visst skulle göra en ketchup (som blev relish eftersom den var så god med bitarna kvar). När 5 minuter återstod kom jag på att jag hade glömt ost. Då var jag så uppe i varv att 5 minuter kändes som en evighet, tiden liksom drog ut sig och blev seg (uppe på läktaren höll de på att krypa ur kläderna när jag bara försvann in i skafferiet utan att ha börjat lägga upp), jag var nästan litet hög på allt adrenalin som pumpade runt i kroppen. Mischa räknar ner och då kutar jag bort, hämtar en liten glasskål och kluttar i majonäsen. Klar. Stolt.
Min första tanke när de sade hamburgare var sötpotatispommesfrites. Bra TV om jag lyckades, bra TV om det skiter sig tänkte jag, så den utmaningen hoppade jag rakt in i famnen på! Man måste satsa för att vinna, så är det bara. Fegisar kommer ingenstans i livet. Utmaningar driver på mig något grymt. Nu utmanar jag dig, gör en hamburgare från grunden med egen tolkning på 90 minuter.
Lägg ut bilden på instagram och hashtagga mig (susannabill) så får jag se på resultatet… Eller laga min… Receptet hittar du här! Kör du på så klämmer du det på 90 minuter. Blankt.

Jag bara SKA uppför spiraltrappan!

Hur genomför man ett marathon? Hur sätter man folk på månen? Inte är det genom att springa 42 km det första man gör. Eller börjar bygga en rymdraket från scratch. Nej, man sätter tydliga och konkreta mål som känns uppnåeliga. När chocken efter den första tävlingen hade lagt sig kändes målet Sveriges Mästerkock ungefär lika uppnåeligt som om jag var på väg uppför Mount Everest. Och även om jag inte visade min osäkerhet på Leilas vis så var jag BETYDLIGT mer dallrig i magen än vad jag visade utåt. De andra deltagarna verkade på något vis så medvetna i sin matlagning. Det pratades plejta, pickla och cruncha, surfades på gastroart och jag kände mig väldigt underlägsen och inte alls lika på. Visst bygger jag upp en smakbild och vill ha komplexitet och balans men inte så att jag alltid kan uttrycka det i ord. Däremot vet jag hur det känns i munnen när det smakar gott. Och den märkliga ”där-satt-den” smaken när något smakar rätt. Smaka av, krydda, smaka av, krydda och plötsligt – där satt den! Risotton i förra tävlingen till exempel. Så med den i ryggen steg jag in i matstudion. Spiraltrappan var det enda jag såg. Där var målet! Uppför den ska jag bara gå, det finns inget annat alternativ. I det här programmet ska jag vara en av dem som klättrar uppför den. Konkret, tydligt och uppnåeligt mål.

Om ni undrar hur det känns att lyfta på en mystery box kan jag berätta att det känns tomt i huvudet, tomt på idéer. Hela jag är helt ihålig och kan ingenting. Panik! Hur ska jag någonsin komma på något att laga av det här? Och dessutom kombination kalvbräss och piggvar, alltså ursäkta men hur tänkte ni nu? Men där ligger ju blomkål och hasselnötter som är en riktig pang-kombo! Men då behövs något syrligt, kanske något slags dressing med blomkålen som stomme i en ljummen sallad? Så får det bli. Piggvar är så fin fisk att den inte ska smakas sönder så den blir smörstekt. Ja och så panerade och stekte jag brässen. Den känns litet fet i munnen med en sötaktig smak, så den kan ge body till fisken och bli lyft av syran i salladen. Typ så. När tiden var ute låg på tallriken en rätt som jag 75 minuter tidigare inte hade en aning om att jag kunde skapa. Och dessutom såg det fin ut (även min Ipad når gastroart…).

Fatta den känslan! Från ”ta mig härifrån jag kan inget och vill gå hem till min trygghetszon” till ”hur har jag kunnat skapa detta lilla smycke?”. Så jäkla nöjd var jag – och spänd på vad juryn skulle säga!

Och de gillade den. Faktiskt mer än vad som visades i programmet.

Och den lycka när jag kände att min magkänsla satt även den här gången, ja ni såg ju. Jag kunde inte slut le, så stolt, så stolt jag var!

Uppför trappan, uppför trappan, uppför trappan!

Men ingefära, ja det hade jag på något sjukt sätt gärna velat vara med och laga. Fast utan utslagningsmomentet… Vidare! Och det som hände sen blev något av det mest maxade som jag någonsin har upplevt...

Vill du laga receptet? Klicka här!
 

2015: nu börjar äventyret!

Var det sista jag sade när jag lämnade juryn där i Gävle. Och oj vad det stämde! Vilket äventyr som väntade i Stockholm. Förväntansfulla, glada, fnittriga och rätt nervösa stod tolv potentiella mästerkockar i hotellets lobby och väntade på att åka till studion. Själv hade jag knappt hunnit röra pannorna därhemma. Jag som periodvis har kräftgång i konsulteriet hade en riktig turbovecka och hann knappt hämta andan förrän SMSet med tågbiljetten damp ner i mobilen och det var dags att bli avvinkad nere på Lunds Centralstation. Dessutom hade jag ju ingen aning om vad jag hade att förvänta mig. Allt var helt nytt.

I Frihamnen väller vi ut ur bilarna och öppnar portarna till studion som vi allihop hoppas ska bli vårt andra hem under en låååång tid framöver. Produktionsbolaget känns lika pirriga som vi. Och det är klart. De har ju gjort sitt val, så nu gäller det att produktionen sitter. Att vi levererar det som behövs för att skapa en dramatisk, spännande och rolig säsong och att alla andra tusen miljoner detaljer som vi deltagare är helt omedvetna om ska funka. Jag ser mig om och försöker att ta in allt. Tänk, nu är jag en del av Louise, Sigrid, Jenny, Amir och alla de som tidigare har varit här och lagat mat, skrattat, gråtit, tävlat, vunnit och åkt ut ur Sveriges Mästerkock. Det känns väldigt svårt, ja nästan omöjligt att ta in. Nu är det vi som ska fylla studion, grytorna och juryns munnar med vår matlagningskonst. Shit Pommes Frites – det känns helt overkligt.

Jag vill INTE åka ut först. Åh vad jag inte ville det. Och det ville ingen annan heller. Efter att ha blivit gullad med i sminket, fotat pressbilderna och spelat in introduktionsfilmen kändes det litet chockartat att vi direkt skulle börja tävla och att en av oss faktiskt skulle åka ut.

Och det blev ju inte heller den start som jag hade sett framför mig… Jag hade målat upp en bild av att mitt deltagande skulle vara ett segertåg – juryn skulle höja mig till skyarna och om och om igen älska min matlagningskonst. Men då hade jag bortsett från några ganska viktiga detaljer:

1. Det var inte bara jag utan 11 till som lagade minst lika god mat som jag
2. Nervositeten att stå i en studio och inte hemma i köket
3. Oron för att åka ut.

Och så var det detta med partävling. Min familj kan intyga att jag inte är speciellt bra på samarbete i köket. Jag vill gärna göra allt själv och inte bli störd… Och nu som allra första tävling, utan att ha känt in köket alls så ska jag dela det med någon annan. Fredrik: lugn, cool och jag litet för på, litet för snabb att styra upp. Bjöd jag inte in honom tillräckligt när vi skulle bestämma vad vi skulle göra? Jag kände mig osäker på vad han ville och då bara bestämde jag. Nej, magkänslan var inte helt hundra och det visade sig på tallriken också. Och jag kan inte låta bli att notera att de lag (Niklas och Isabella, Fredrik och Susanna) där det var två som tyckte att de var chefen var de lag som inte klarade sig vidare. Något att fundera litet över.

För när det kom till risotton blev de ju jättegoda, både Fredriks och min. Där satt den, både risotton och magkänslan!

Jag nådde mitt första mål att inte åka ut som första deltagare. Här kommer receptet!

PS, ja och så var det detta med den lilla pikanta detaljen som blev kvar. Bajssträngsmissen, braskande rubriker i kvällstidningarna ;-) DS

 

Äventyret som tog sin start ett år tidigare...

Jaa, fy vad jag kände mig misslyckad efter att ha åkt ut i sista delmomentet 2014. Men jag kom igen och det är jag så stolt över! Så här var det den första gången när jag inte var i det vinnande laget...

Idag, den 10 jan 2014 bestämde jag mig för att söka nästa år igen. Jag är en ganska envis person som inte ger upp så lätt. En anledning. Och så är jag tävlingsmänniska. Ytterligare en anledning. Men framför allt för att jag älskar matlagning och för att jag känner så jäkla starkt att jag har mer att ge än vad jag har tagit chans till tidigare. Och för att jag såg det jag inte ville se på tv.

När det stod klart att jag inte kom vidare i år var min första tanke att nu jävlar skall jag hem och laga mat och visa dem! Men när det hade gått ett par månader och jag hade smält min upplevelse förstod jag att det inte var matlagningen som var min svaghet. Och det blev så tydligt när jag såg programmen på tv. Jag hade sett framför mig en sprudlande glad och energisk och positivt koncentrerad person – såsom jag känner mig i köket. Istället såg jag en som sammanbitet stod och rörde i sina grytor och kastruller, kolugn för att inte visa paniken i kroppen utstrålande ”kom-inte-hit-för-jag-håller-på-att-bryta-ihop-och-tror-att-ni-skall-bita-mig-i-benet, –men-god-mat-det-gör jag,-det-skall-ni-ha-klart-för-er!” Prestationsmode i kubik. Men det blir det inte nån rolig TV av. Så om jag skall ha någon chans att komma med så är det inte fler såser, fler grytor eller fler köttbitar jag behöver tillaga, det är jag själv. Om jag inte känner mig glad och positiv där i matstudion så kan inga mästerkocksrätter i världen hålla mig kvar.

Alla människor har rigiditeter, som kommer fram när vi känner oss riktigt hotade och pressade. Vissa pratar och pratar och pratar, andra sluter sig helt och tystnar, jag flyr. Och om jag inte kan fly fysiskt så flyr jag mentalt eller känslomässigt och kopplar bort mig från situationen (min andra variant är att jag blir arg och skyller på andra. Jag kan berätta att även den trista sidan dök upp i efterdyningarna till programmet. Jag blev arg på produktionsbolaget som hade fört mig bakom ljuset ”jag trodde det handlade om matlagning men det verkar bara vara snyggast och roligast som kom med”, trots att produktionsledningen om och om igen talade om för oss att det var viktigt att ha roligt och bjuda på sig själv, den lilla informationen verkade ha gått mig helt obemärkt förbi…). Det jag såg i tvprogrammen var Susanna på flykt.

Även om en inspelningsstudio kan tyckas vara en extrem situation så känner jag igen det här beteendet hos mig själv från andra sammanhang. När jag träffar en stor grupp okända kan jag tex försöka göra mig så osynlig som möjligt eller sätta näsan i vädret och bete mig ganska snobbigt och oavsett Mästerkocken så har jag bestämt mig för att arbeta med den sidan hos mig själv, för jag känner att den står i vägen för mig. 

Så betyder det att jag bara utsätter mig för självplågeri om jag skulle försöka en gång till och är det inte prestationsmode igen? Jo kanske. Men kärnan handlar om mat och matlagning, något som jag älskar och som får mig att leva ut, glömma bort mig själv och känna ett gränslöst skapande. Så nästa år hoppas jag att ni får se mig igen som jag är i köket: glad, fokuserad, lycklig och mig själv. Och med jävligt god mat som juryn kommer att falla för igen, igen och igen. 

Audition: Litet starstruck kände jag mig allt när jag kom in i provsmakningsrummet. Det kändes så overkligt att det var jag som gjorde det som jag tidigare hade sett på tv. Och där satt de, och gu vad skönt att inte Per Morberg var kvar.

"I en sån här enkel rätt är det extra viktigt att smakerna balanserar varandra och sitter perfekt. Den här rätten har allt man vill!", "Ingen tvekan, du SKA med till Gävle, det här var jättegott!" och "perfekt balanserad rätt, gremolatan jättegod och väldigt spännande med belugalinserna, det har jag aldrig ätit förut".Så jag kom med till Gävle! Och gu vad nöjd jag är att jag våga prova något nytt för det var rätt många ankbröst med rödvinssås som langades fram till juryn. Men nervöst att laga maten på plats var det och att stå och vänta på juryn... jag höll på att krypa ur kläderna och efter allt fixande med kameror och närbilder på rätten var det mer eller mindre rimfrost på den innan juryn kom med sina gafflar och skedar. Jag kommer ALDRIG att glömma känslan efteråt. Jag klarade det!

Men hur förbereder man sig för något som man inte vet något om? Det funderade jag mycket över efter det att jag åkte hem från Helsingborg med mitt vita förkläde. För från det att juryn sade ja tills att jag kom upp till Gävle var det inte mycket annat som snurrade i huvudet, bara mat, mat och mat. Så jag lagade allt möjligt (det var då som bl a kyckling ballotine-receptet uppstod), för jag förstod ju att de gällde att ha en hel del idéer på lut. Hur skulle man annars veta vad man skulle laga inför varje uppgift?

Sedan var det det här med grunderna för matlagning: Vilket är grundreceptet för pannkakor? Hur gör man en bottenredning och hur får man ihop rödvins eller vittvinssås (usch, den där jäkla rödvinssåsen spelade mig ett spratt sen)? Ägg snöande jag också in mig på och ägnade en hel dag åt att koka och pochera ägg så att de blev rätt lösa, krämiga och hårda (just äggen skulle visa sig vara till min fördel, men inte riktigt som jag trodde).
Och så kollade jag på alla gamla avsnitt av Sverige Mästerkock som jag kunde hitta och såg mig själv gå fram till juryn med min tallrik, hur de älskade min mat, hur jag självklart gick vidare och hur jag till sist stod som segrare. För det var så det kändes! Efter den feedbacken kändes det självklart att jag skulle gå långt…

Till sist packade jag väskan och gav mig av. Men ju närmare Gävle desto pirrigare i magen blev jag och desto längre bort sjönk juryns utlåtande. Och när jag kom fram och träffade alla andra så fick jag ställa mg framför spegeln på hotellrummet och tala om för mig själv att jag visst var bra och kunde det här med matlagning, för då hade jag hunnit bli riktigt nervös! Vilket jag inte var ensam om…

Gävle: Nervös var ordet sade Bull! Det var länge sedan jag sov så dåligt som i Gävle. Första natten vaknade jag kl 02.44 med ett ryck (tänk er värsta formen av jet lag) och kunde för mitt liv inte somna om. Tusen tankar i huvudet, mat, mat, mat och inga av mina yogaandingar fick mig att slappna av. Så jag bara låg och stirrade och hoppades att adrenalinet skulle räcka över dagen också. En och annan hålögd medtävlare vid frukostbuffén mötte jag morgonen därpå så det var fler än jag med adrenalinpåslag!

Att tåga in i gasklockarna, höra (och känna) hur portarna öppnades och se studion, ja det var rätt mäktigt. Och så mycket folk, hela produktionsbolaget. Inte hade jag tänkt på att det skulle vara andra än vi och juryn därinne. Och man såg tydligt i skafferiet vilka som tänkte köpa reklamplats till produktionen. ICAs varianter på både det ena och det andra… Första uppgiften var en soppa. Soppa, ja! Vilken bra uppgift. Jag hade dessutom tänkt ha med mig en soppa till audition, så det kändes helt ok.

Redan när jag byggde auditionrätten så hade jag bestämt mig för att i alla moment satsa med smaker och kombinationer och inte fega eller bara laga sånt som jag kände mig helt säker på. Och så hade jag sett rabarber och det ville jag ha med, så det blev till sist en morotssoppa med fänkål och brynt smör, syrad rabarber och fänkålssallad och så litet dillolja som pynt. Riktigt fint och gott tyckte jag. Och när det stod klart att jag inte hade kommit bland de fem bästa, så hade bara en tanke i huvudet när nästa grupp gick fram: ”Inte mitt namn, inte mitt namn.” Puh, ett steg närmare!

Att det skulle bli en teknisk gren, det visste vi. Fler än jag hade kollat på tidigare säsonger och vi spekulerade alla i vilken den tekniska grenen skulle bli. Slå en emulsionssås, hacka lök, vispa ihop något? Flå en fisk kanske. Flå en fisk – hur gör man det?? När vi kom in i studion igen hade de plockat bort hälften av alla bord vi fick ställa oss två och två. Va, lagtävling?? Nej då, när vi lyfte på handdukarna låg det ett tjog ägg i en glasskål, en tom skål stod bredvid och vid sidan en ballongvisp. Slå äggvita alltså. Då visste jag att jag var hemma. Inte för alla mina kokta och pocherade ägg, men för vår lathet. Elvispen gick nämligen sönder därhemma i våras och vi hade ännu inte kommit iväg och köpt en ny. Så gissa om jag har stått och handvispat ägg till sockerkakor! Den tekniken satt som en smäck!

Alla som har vispat äggvita vet att kommer det en gnutta äggula (eller fett) i vitan så är det kört. Så min taktik var extrem noggrannhet vid knäckningen och att inte alls bry mig om gulorna. Åtta ägg eller 21/2 dl vita var det som gällde, så jag knäckte, hällde vita, kastade gula, knäckte, hällde vita, kastade gula och satte igång att vispa. Men vad tyst det var, varför var det bara jag som vispade? Det visade sig att jag var extremt snabb och klart först. Så jag bestämde mig för att safa. Det skulle gå att vända skålen över huvudet och eftersom jag hade köplatsen precis bredvid mig, så bestämde jag mig för att vispa ända tills den första personen ställde sig och då kasta mig dit. För klar var den, äggvitan.

Så målet att nå slutomgången oberoende juryn lyckades! Nu så här i efterhand funderar jag över om det var så smart, för att visa upp en rätt till för juryn hade kanske inte varit helt fel… Men så snart starten i de olika momenten gick förvandlades jag och blev en tävlingsmaskin som ville vinna till varje pris, och så blev det. Åtminstone när det gällde äggvispningen.

Ett trist besked: ”Det är bara en sak som jag inte gillar med det här programmet. Och det är att skicka hem duktiga matlagare. Ni har inte gått vidare.”

Och där släcktes lamporna och jag fick inte vara med längre. Fast jag visste det redan när vi gick in till juryn Britten, Markus och jag. Det var för många givna som fortfarande väntade på att få träffa juryn och de hade redan släppt igenom tillräckligt många av de kvinnliga deltagarna för att de skulle kunna välja oss också. Och inom mig hade jag den där obehagliga, trista känslan av besvikelse som hade följt med mig sedan sopptävlingen. För jag kände mig inte nöjd. Jag fick ingen uppmärksamhet alls under tillagningen av rätterna eller avsmakningen av soppan (det tog Marcus typ 10 sekunder att smaka av soppan och han kändes faktiskt ganska oengagerad. Men hallå! Du som var så himla nöjd med min pastarätt, kommer du inte ihåg mig?! Han smakade och sade bara tack och gick vidare. Ingen vidare connection där inte). Och oavsett vad produktionsbolaget sade så märktes det ändå tydligt vilka som var förhandsfavoriter. Så jag fick peppa mig själv mellan momenten för att inte tappa sugen.

Så det blev inte mer än så. Och även om jag försökte få det att framstå som att jag tog det som en kul grej som inte betydde så mycket så kände jag mig så himla besviken, inte bara för att ha blivit bortvald utan för att jag kände att jag aldrig fick någon riktig chans att visa vem jag är. Och jag tänker fortfarande varje dag på Sveriges Mästerkock. Jag tycker att jag hade förtjänat en plats.

Men det är klart att jag är glad över att jag vågade försöka och ändå stolt över att ha kommit så långt. Och jag kommer aldrig glömma den feedback som jag fick för min auditionpasta:

Anders Dahlbom: "I en sån här enkel rätt är det extra viktigt att smakerna balanserar varandra och sitter perfekt. Den här rätten har allt man vill!"

Leif Mannerström: "Ingen tvekan, du SKA med till Gävle, det här var jättegott!"

Marcus Aujalay: "Perfekt balanserad rätt, gremolatan jättegod och väldigt spännande med belugalinserna, det har jag aldrig ätit förut".