2015: nu börjar äventyret!

Var det sista jag sade när jag lämnade juryn där i Gävle. Och oj vad det stämde! Vilket äventyr som väntade i Stockholm. Förväntansfulla, glada, fnittriga och rätt nervösa stod tolv potentiella mästerkockar i hotellets lobby och väntade på att åka till studion. Själv hade jag knappt hunnit röra pannorna därhemma. Jag som periodvis har kräftgång i konsulteriet hade en riktig turbovecka och hann knappt hämta andan förrän SMSet med tågbiljetten damp ner i mobilen och det var dags att bli avvinkad nere på Lunds Centralstation. Dessutom hade jag ju ingen aning om vad jag hade att förvänta mig. Allt var helt nytt.

I Frihamnen väller vi ut ur bilarna och öppnar portarna till studion som vi allihop hoppas ska bli vårt andra hem under en låååång tid framöver. Produktionsbolaget känns lika pirriga som vi. Och det är klart. De har ju gjort sitt val, så nu gäller det att produktionen sitter. Att vi levererar det som behövs för att skapa en dramatisk, spännande och rolig säsong och att alla andra tusen miljoner detaljer som vi deltagare är helt omedvetna om ska funka. Jag ser mig om och försöker att ta in allt. Tänk, nu är jag en del av Louise, Sigrid, Jenny, Amir och alla de som tidigare har varit här och lagat mat, skrattat, gråtit, tävlat, vunnit och åkt ut ur Sveriges Mästerkock. Det känns väldigt svårt, ja nästan omöjligt att ta in. Nu är det vi som ska fylla studion, grytorna och juryns munnar med vår matlagningskonst. Shit Pommes Frites – det känns helt overkligt.

Jag vill INTE åka ut först. Åh vad jag inte ville det. Och det ville ingen annan heller. Efter att ha blivit gullad med i sminket, fotat pressbilderna och spelat in introduktionsfilmen kändes det litet chockartat att vi direkt skulle börja tävla och att en av oss faktiskt skulle åka ut.

Och det blev ju inte heller den start som jag hade sett framför mig… Jag hade målat upp en bild av att mitt deltagande skulle vara ett segertåg – juryn skulle höja mig till skyarna och om och om igen älska min matlagningskonst. Men då hade jag bortsett från några ganska viktiga detaljer:

1. Det var inte bara jag utan 11 till som lagade minst lika god mat som jag
2. Nervositeten att stå i en studio och inte hemma i köket
3. Oron för att åka ut.

Och så var det detta med partävling. Min familj kan intyga att jag inte är speciellt bra på samarbete i köket. Jag vill gärna göra allt själv och inte bli störd… Och nu som allra första tävling, utan att ha känt in köket alls så ska jag dela det med någon annan. Fredrik: lugn, cool och jag litet för på, litet för snabb att styra upp. Bjöd jag inte in honom tillräckligt när vi skulle bestämma vad vi skulle göra? Jag kände mig osäker på vad han ville och då bara bestämde jag. Nej, magkänslan var inte helt hundra och det visade sig på tallriken också. Och jag kan inte låta bli att notera att de lag (Niklas och Isabella, Fredrik och Susanna) där det var två som tyckte att de var chefen var de lag som inte klarade sig vidare. Något att fundera litet över.

För när det kom till risotton blev de ju jättegoda, både Fredriks och min. Där satt den, både risotton och magkänslan!

Jag nådde mitt första mål att inte åka ut som första deltagare. Här kommer receptet!

PS, ja och så var det detta med den lilla pikanta detaljen som blev kvar. Bajssträngsmissen, braskande rubriker i kvällstidningarna ;-) DS